Hälsotips

Inspiration och fakta

Örter

ginseng

Hälsosamma, farliga och magiska örter

Uppdaterat 27 mars 2014

Vi börjar med de hälsosamma örterna! I den gamla ayurvediska och kinesiska medicinen hade man en fantastisk kunskap om örter. Många örter som Österns läkare beskrev för tusentals år sedan har den västerländska vetenskapen upptäckt först de allra senaste åren.

Den moderna medicinen är fantastisk på akutmedicin, kirurgi, infektioner och att behandla farliga sjukdomar. När det gäller att förebygga ohälsa eller bara må bättre i största allmänhet är den betydligt sämre. Då kan den traditionella örtkunskapen vara ett komplement. Därför talar man inte längre om alternativ medicin, utan om komplementär.

Om man vill leva längre och må bättre kan örter vara en del av en hälsosam livsstil. Motion och mat är också viktigt, men det är mycket lättare att ta en tablett, än att ändra hela sin livsstil. Därför kan örter vara det första och enklaste man gör när man bestämt sig för att må bättre.

AYURVEDISKA ÖRTER

Ayurveda kallar en föryngrande substans rasayana. Med modernt språk kan man kalla den skyddsämne, adaptogen och antioxidant. De tre viktigaste föryngrande örterna är enligt boken Charaka Samhita:

Haritaki (Terminalia Chebula)
Brahmi (Bacopa Monnieri alternativt örten Centella Asiatica)
Amalaki (Emblica Officinalis)

De tre viktigaste blandningarna är:

Chyawan Prash (Amalakimarmelad med olika örter)
Brahmi Rasayana (Sirapsliknande pasta med Brahmi och andra örter)
Trifala (Pulver eller tabletter av Haritaki, Amalaki och Bibitaki)

Andra viktiga föryngrande örter är:

Ashwagandha (Withania Somnifera) Ayurvedas viktigaste afrodisiakum för män
Guggul (Commiphora Mukul) Släkting till kamfer. Ingår i blandningen Yogaraj Guggul
Pippali (Piper Longum) Långpeppar, används även som krydda
Shatavari (Asparagus Racemosus) Ayurvedas viktigaste afrodisiakum för kvinnor
Amrit/Guduchi (Tinosporia Cordifolia) Kallas ibland odödlighetsört
Shilajit (Mineralrik massa bestående av bla alger, som sipprar ut ur sprickor i berg)

AYURVEDISKA AFRODISIAKA

Örterna som används inom rasayana kan ofta även användas som afrodisiaka. Ayurvediska afrodisiaka är inte i första hand upphetsande för stunden. Framförallt är de allmänt stärkande och ökar sexlusten, förmågan och fruktsamheten. Alla livsmedel som är söta, oljiga, närande, livsbefrämjande och upphetsande för sinnet är afrodisiakiska. Som stärkande medel i recept på afrodisiaka används mjölk, ghee och socker, i några fall även kött och fisk. Viktiga örter är Ashwagandha, Shatavari och Shilajit.

Den allra bästa afrodisiakan är enligt Charaka Samhita en ung, vacker och sexuellt upphetsad kvinna!

Det börjar komma en del forskning på ayurvediska örter och resultaten verkar lovande! Bland annat ashwagandha och haritaki kanske kan ha de egenskaper de traditionellt tillskrivits. Vetenskapen vill testa renframställda substanser eller åtminstone enstaka örter, så det kommer troligen inte så mycket undersökningar på blandningar typ Chyawan Prash. Om det ingår tiotals olika örter är det svårt att säga vilken eller vilka som har effekt och kan användas i moderna, kommersiella läkemedel. Ofta handlar ju forskning om att ta fram nya läkemedel som kan bli kommersiella framgångar.

TCM – TRADITIONELL KINESISK MEDICIN

GINSENG

Används traditionellt ungefär som Ashwaghanda, framförallt av äldre män. Forskning tyder på ökat välbefinnande och ökad psykisk och fysisk prestationsförmåga. Ginseng är en av de mer undersökta örterna och finns som naturläkemedel på apoteket. Var länge det populäraste naturmedlet i Sverige och svenskarna åt faktiskt mest ginseng per invånare i världen. Ginseng har ansetts vara adaptogen, dvs stabilisera hela systemet och hjälpa oss att klara fysiska och psykiska påfrestningar bättre. Numera är tex rosenrot och fiskolja populärare tillskott bland svenskar.

ASTRAGALUS

Den torkade, skivade roten ser ut som glasspinnar och säljs i en del kinesiska butiker. Ska läggas i soppor och koka med så länge som möjligt. De hårda pinnarna tas bort före servering. Anses allmänt stärkande och immunförsvarshöjande, bra om man är slutkörd och ständigt blir förkyld. Dåligt undersökt.

SHITAKE

God matsvamp som numera odlas i Sverige och säljs färsk i grönsaksdisken. Kan även köpas torkad i kinesiska butiker. Anses stärka immunförsvaret.

KINESISKA SKOGSÖRON (BLACK FUNGUS)

Kan köpas torkad eller som ingrediens i en del frysta wokblandningar. Anses motverka åderförkalkning.

FJÄRILSRANKA (CHISANDRA)

Ökar den fysiska uthålligheten, minskar darrhänthet och motverkar trötthet utan att vara centralstimulerande. Effekten kan upplevas som att tröttheten försvinner utan att man blir ”speedad”. Kan möjligen ha adaptogen effekt. Har på senare år blivit populär i Sverige.

TUNGMETALLER OCH BEKÄMPNINGSMEDEL I ÖRTER

Örter har blivit populära och WHO har därför gått ut med gränsvärden för rester av tungmetaller och bekämpningsmedel. Varifrån kommer dessa miljögifter? Tydligen från odlingen, till exempel om örterna växer bredvid en trafikerad väg. I Indien jämförde man vilda växter med dem man köpt på marknader och då var det mycket mer föroreningar i växterna som såldes. Om man läser färska undersökningar verkar det ändå ovanligt att örter som säljs ligger över gränsvärdena.

Enligt Livsmedelsverket är det inte farligt att äta de ayurvediska och kinesiska kosttillskott som säljs i Sverige. Möjligen kan man behöva fundera på gränsvärdena om man äter flera olika tillskott samtidigt, då föroreningarna adderas.

För några år sedan var det en skandal när man hittade för höga halter bly i ett indiskt ayurvediskt preparat som såldes i Sverige. Sedan dess kontrollerar åtminstone Ayurveda AB i Markaryd och svenska Maharishi Ayurveda att preparaten inte innehåller bly, andra tungmetaller eller mögel.

ÖVRIGA ÖRTER OCH TILLSKOTT

Fiskolja är mycket väl undersökt och skyddar mot hjärt-kärlsjukdom. Möjligen hjälper den även mot reumatism och andra sjukdomar. Om man bara ska ta ett tillskott är fiskolja troligen det bästa alternativet. Den nordiska rekommendationen säger att man ska ta 1-3 g om dagen. Maxdosen 3 gram är tre stora kapslar, sex små kapslar eller drygt en halv tesked om dagen. Folk på Grönland äter mer, men eftersom fiskolja gör blodet mer lättflytande kan blödningsrisken öka vid stora doser. Man bör inte heller kombinera fiskolja med blodförtunnande (proppförebyggande) läkemedel, tex acetylsalicylsyra.

Fiskolja är den bästa koncentrerade källan till fett av typen omega-3. Vi bör äta mer omega-3 i förhållande till omega-6.

Vegetarianen kan få omega-3 från linfröolja. Det är en nyttig fleromättad olja som inte ska värmas, men kan användas i salladsdressing. För att ersätta tillskott av fiskolja får man ta ganska mycket linfröolja, 1-2 matskedar om dagen.  Å andra sidan är den mycket billigare än fiskoljan.

Det ska mycket till innan Livsmedelsverket rekommenderar befolkningen att ta tillskott, som man under vissa förutsättningar gör med till exempel D-vitamin. (Som tycks spela en stor roll vid benskörhet på våra solfattiga breddgrader.) Det normala är att få allt man behöver från maten. Därför rekommenderar man inte fiskolja utan fisk och oljor med omega-3.

Rosenrot ökar vakenheten och den fysiska prestationsförmågan. Används mot huvudvärk i den samiska medicinen. Rosenrot kan möjligen ha en adaptogen förmåga, som får oss att tåla stress bättre. En annan möjlig effekt är att den kan ge förbättring vid depression och utmattning. Kanske kan man i påfrestande situationer bli lugnare, mer fokuserad och gladare av denna ört. För några år sedan lanserades rosenrot som ett svenskt alternativ till ginseng och blev mycket populär i vårt land.

Rosenrot finns som naturläkemedel på apoteket, men den vetenskapliga dokumentationen har kritiserats. Det är inte så intressant att forska på örter eftersom ett läkemedelsföretag inte kan ta patent på dem.

Rysk rot togs fram av ryska forskare, som ett alternativ till ginseng. Ger effekt snabbare än ginseng och har fått en renässans som adaptogen på senare år. Används ensam eller i kombination med chisandra och rosenrot. En del forskare anser att en adaptogen ska ge snabb effekt, vilket diskvalificerar ginseng för denna titel.

Kryddor kan ha medicinsk verkan.

Gurkmeja kan skydda mot tumörer.

Kummin motverkar blodproppar, möjligen även tumörer.

Kanel, fänkål, kummin och anis kan vara bra för matspjälkningen.

Vitlök är antioxidant och skyddar troligen mot åderförkalkning. Naturläkemedlet är märkligt nog registrerat som traditionellt använt vid förkylning.

Ingefära anses vara ett universalmedel. Används för matspjälkningen och mot illamående. Anses motverka inflammationer och göra blodet mer lättflytande. Används i TCM mot förkylning, men effekten är inte bevisad. En viktig ört inom Ayurveda.

Tabletter kan vara en bra källa till vanliga mineraler och vitaminer.

En multitablett ger dagsbehovet av de viktigaste vitaminerna och mineralerna. Vissa forskare anser att många i vårt land behöver tillskott av t ex selen och D-vitamin. Det är enkelt, billigt och ofarligt att ta en multitablett som en försäkring mot brister. Undersökningar visar att de som äter vitamintabletter äter bättre mat än de som inte tar tabletter. Man behöver alltså inte vara rädd för att tabletter leder till slarv med maten.

Äldre kvinnor kan behöva ett extra tillskott av kalk, som ofta ges i kombination med D-vitamin. Detta beror på att brist på kalk, magnesium och D-vitamin kan ge benskörhet. Motion, östrogen och ärftlighet kan dock vara av större betydelse. Effekten av kalktillskott vid benskörhet har ifrågasatts, men man använder fortfarande kalktillskott för säkerhets skull. Skandinaviska kvinnor är ovanligt bensköra, trots att de får mycket kalk genom att dricka mjölk. Nu tror man att D-vitamin kan spela den största rollen vid benskörhet och kalkens betydelse har tonats ner.  Eftersom det inte bildas så mycket D-vitamin i huden av solstrålarna på våra breddgrader skulle det kunna förklara att benskörhet är vanlig här.

Megadoser av C- och E-vitamin kan möjligen ha antioxidant effekt, men andra vitaminer ska man inte ta i megadoser. 500-1000 mg C och 50-100 mg E om dagen är troligen inte skadligt. C-vitamin är vattenlösligt och överskott går ut med urinen. Extremt stora doser C-vitamin kan vara skadligt genom att vitaminet är så surt. Som lekman ska man inte experimentera med stora doser av enstaka vitaminer, det kan störa balansen mellan olika vitaminer. Det är bättre att ta ett vanligt multipreparat om man vill skydda sig mot vitaminbrist.

Om man misstänker att man har järnbrist ska man gå till vårdcentralen och ta ett blodprov innan man börjar ta järntillskott. Järnbrist är ett av få bristtillstånd som fortfarande är ett problem, eftersom det är vanligt bland unga kvinnor, som ofta både menstruerar och bantar. Att man inte ska ta järn i onödan beror på att det har en oxidant effekt i kroppen.

giftig växt stormhattFARLIGA ÖRTER

En del örter och kryddor ska inte tas under lång tid eller i stora doser. Vanliga kryddor kan tex vara olämpliga att göra thé på, eftersom man då får i sig för stora mängder. Dessa örter ska man vara försiktig med:

Skvattram (innehåller ledol)
Salvia (innehåller thujon)
Timjan (innehåller tymol)
Kummin (kan ev ge leverskador)
Kanel (mer än en halv tesked om dagen kan ev ge leverskador)
Hästhov (misstänks vara cancerogen)
Malört (användes i den farliga absinten)

Lite kanel på en kanelbulle är inte farligt, men indiska théer med mycket kanel ska man kanske vara försiktig med. Små mängder kryddor i matlagningen är inte farligt.

Andra kontroversiella örter är tex:

Kalamus
Läkemalva
Mariatistel
Renfana
Mjölon
Röllika
Saffran
Enbär
Gråbo
Harsyra
Humle
Svartsenap
Sommarfläder
Åbrodd
Rosmarin
Ängssyra
Brakved
Lomme
Träjon

Som lekman ska man inte använda hormoner, aminosyror och mer eller mindre farliga läkemedel man köpt via Internet.

Giftiga växter som belladonna, digitalis, opiumvallmo, spikklubba, stormhatt och liknande ska man inte experimentera med. Det är svårt att dosera de aktiva ämnena om man använder hela växter och ett försök kan sluta med döden. Rådet att provsmaka en giftig växt för att se om man tål den är väldigt dåligt. Sprängört är så giftig att en enda tugga dödar en vuxen människa. Det finns även växter som skadar kroppen (tex levern) långsamt eller med fördröjning, utan att man märker något i början. Man bör därför undvika giftiga växter helt. Ett annat bra råd är att undvika alla svampar, om man inte är helt säker på vad man gör. Det finns många giftiga svampar, som ofta liknar andra, ofarliga svampar.

röd flugsvampMAGISKA VÄXTER OCH TROLLDOMSÖRTER

Människan har alltid fascinerats av växter som påverkar tankarna, känslorna och upplevelserna. I vårt land och vår tid håller de flesta sig till kaffe, tobak samt jästa växter i form av alkohol. Genom historien har olika växter i vårt land använts för sina psykoaktiva egenskaper.

RÖD FLUGSVAMP

Röd flugsvamp (ska ej förväxlas med andra, mycket giftiga flugsvampar) har en viss tradition som rusmedel i nordliga trakter. Torkad röd flugsvamp har en svag hallucinogen effekt, men de som provat är inte imponerade. Jag träffade en man som ätit torkad röd flugsvamp och han sade att man såg mer färger. För att få en uppfattning om ruset frågade jag hur det var jämfört med LSD. Då sade han : Att äta flugsvamp gör att man ser sakerna lite annorlunda. Att ta LSD är som att bli överkörd av tåget.

Jag tror det var någon i The Beatles som gjorde en liknande jämförelse: Att röka marijuana är som att ta ett par öl. Att ta LSD är som att flyga till månen.

Att äta färsk röd flugsvamp innebär bara att man blir sjuk och kräks. R Gordon Wasson, som studerade hallucinogena svampar, lanserade teorin att den röda flugsvampen är den mystiska somaväxten. Denna växt lovsjungs i rigvedas nionde mandala, den sk soma-mandalan. Prästerna pressar saften ur somaväxten, filtrerar den och blandar den med mjölk. När guden Indra dricker denna dryck blir resultatet ett rus, som får honom att slå ihjäl alla fiender. Denna effekt stämmer inte med effekten av röd flugsvamp och det finns egentligen inget som talar för att somaväxten skulle vara röd flugsvamp.

Ett stycke i Rigveda tycks antyda att man kan dricka urinen från någon som druckit soma och att de aktiva ämnena då finns i urinen. Samma sak sägs om röd flugsvamp, men detta är inte mycket till bevis. För övrigt används ordet soma på tre olika nivåer. Den första är växten, den andra den livgivande drycken, den tredje den nivå av samadhi som håller ihop universum, ”universums klister”. Verserna i den nionde mandalan är offersånger, som används vid dryckesoffer till Indra. Begreppet soma kan alltså förstås och tolkas på olika sätt. Kanske handlar det om en mytologisk, symbolisk eller sedan länge försvunnen växt.

Enligt en seglivad myt ledde vikingarnas flugsvampsintag till att de gick bärsärkagång. Bärsärkarna eller björnskjortorna var snarare personer som kunde skifta hamn, dvs anta en björns skepnad på slagfältet. Om man inte tror på hamnskifte kan man försöka förklara bärsärkagången med självhypnos, drogpåverkan eller förgiftningstillstånd, men röd flugsvamp är ingen rimlig förklaring. Trots likheten mellan Indras rus och vikingarnas bärsärkagång trodde inte ens Wasson på att bärsärkarna använde röd flugsvamp.

Däremot verkar det bättre underbyggt att sibiriska shamaner använde röd flugsvamp. Möjligen spred sig bruket till vissa finska och samiska nåjder.

TOPPSLÄTSKIVLING

Svampar som innehåller psilocybin har en stark hallucinogen effekt, som påminner om LSD. Sådana svampar har länge använts av shamaner i sydamerika, men det finns även svenska arter. Enligt en forskare jag känner är dessa svampar det perfekta knarket. Man kan plocka dem gratis i gräsmattan utan att stödja den organiserade brottsligheten, de är inte vanebildande, hallucinationerna är behagliga och man blir inte aggressiv.

Personer ur ravekulturen har varit lika entusiastiska när de berättat för mig om sina mexikanska psilocybinsvampar. De som tar dem och flummar hela natten är mindre farliga för sig själva och andra, jämfört med dem som dricker alkohol och skriker och bråkar. Trots detta åker polisen förbi alla berusade ungdomar på gatorna för att göra razzia på en ravetillställning någonstans, säger de.

Men de har även berättat om ”återtripper” i  form av plötsliga och oväntade ”tidsresor” som varit skrämmande. På 1950-talet var hallucinogenen meskalin populär bland amerikanska kändisar och till en början var alla entusiastiska. Efter ett tag upptäckte man att meskalin kunde vara ”heaven and hell”. Hallucinogener kan väcka starka känslor och dessa kan ibland vara obehagliga. På Woodstockfestivalen hade man ett tält där man tog hand om folk som fått dåliga tripper. Det spreds ett rykte att det såldes giftig LSD på festivalen, men det var nog helt enkelt för starka doser i en del tabletter.

Den mest kända svenska svampen med psilocybin är toppslätskivling (Psilocybe semilanceata). Den växer ganska allmänt och finns på ängar och i gräsmattor. I Sverige finns det flera andra svampar som innehåller psilocybin. De är antingen slätskivlingar eller broskskivlingar, en del av slätskivlingarna har tom släktnamnet Psilocybe. Trots detta är det bara toppslätskivlingen som är narkotikaklassad och förbjuden att inneha och använda!

Att lagstiftarna gett sig på svampar har en naturlig förklaring. Sedan en tid säljs hallucinogena svampar som den mexikanska Psilocybe mexicana, på samma sätt som andra droger. För att komma åt denna försäljning har man narkotikaklassat vissa svampar. Risken att nationella insatsstyrkan ska storma in för att man har bruna skivlingar i gräsmattan torde dock vara minimal. Det finns för övrigt många helt lagliga bruna skivlingar som växer i gräsmattor, bla den goda matsvampen nejlikbroskskivling.

Jag själv är skeptisk till droger som ger starka hallucinationer. När LSD var populärt på 1970-talet såg man folk ta skada av denna drog. En del blev ”utflippade” eller personlighetsförändrade, andra ”stannade på en syra”, dvs blev mentalsjuka. Somliga fick obehagliga upplevelser, såg monster och blev livrädda. Att regelbundet utsätta sig för extrem stimulans i form av flera timmars överväldigande hallucinationer kan knappast vara nyttigt. De före detta LSD-missbrukare jag frågat håller med.

Nu finns det nya syntetiska hallucinogener som man ska hålla sig på avstånd från. En sägs vara så stark att man ska ha lång erfarenhet av LSD för att ens fundera på att ta den! Så ha respekt för hallucinogener, även om de kallas lätt narkotika.

SKVATTRAM

Skvattram har använts som thé av indianer, vita nordamerikaner, eskimåer och sibirier. Förr såldes växten på svenska apotek under namnet herba ledi och användes både invärtes och utvärtes. Skvattram har använts som berusningsmedel av flera nordamerikanska och sibiriska folkslag. Man har kokat thé på bladen, rökt dem tillsammans med tobak, lagt dem på elden och inandats röken, samt använt dem vid ölbryggning. Om man fyller en kastrull med skvattram, häller på vatten och låter det koka en halvtimme får man ett mycket starkt avkok. Den höga halten av ledol kan då ge förgiftningssymtom i form av yrsel, hallucinationer, kramper, svettning och huvudvärk. Denna effekt kommer först efter några timmar. Att berusa sig på skvattram tycks alltså inte vara något att rekommendera.

I början av 1900-talet studerade professor Hugo Schultz om skvattram verkligen var så afrodisiakisk, som det påstods. Han skrev att växten gav mycket besvärliga, häftiga och långvariga erektioner, täta orgasmer under natten, förstärkt menstruation, riklig nattsvett samt fantastiska och erotiskt färgade drömmar som störde nattron. Det finns inga moderna undersökningar som bekräftar detta och tillverkarna av Viagra behöver troligen inte vara rädda för konkurrensen.

När jag gick en överlevnadskurs fick vi lära oss använda skvattram som myggmedel och the. Ingen märkte dock någon berusningseffekt med de doser vi intog.

häxa

HÄXVÄXTER

Att nordiska häxor och magiker använt sinnesförändrande droger är väl dokumenterat. Problemet är att dessa växter ofta är dödligt giftiga och svåra att dosera. Deras användning idag begränsar sig till att de ingår som ingredienser i en del receptbelagda läkemedel. För att få exakt dosering framställer man extrakt med standardiserade halter av de aktiva ämnena.

Atropin och skopolamin används idag som antikolinergika. De blockerar receptorer för muskarin och dämpar därigenom vissa effekter av det parasympatiska nervsystemet. I låga doser nedsätter de aktiviteten i spottkörtlarna, bronkialslemhinnans slemproducerande körtlar och svettkörtlarna. I högre doser vidgas pupillerna, förmågan till ackommodation av ögats lins minskar och hjärtat slår snabbare. I ännu högre doser minskar den parasympatiska kontrollen över glatt muskulatur i mag-tarmkanal och urinblåsa. Antikolinerga läkemedel används vid kramper, magåkommor, Parkinsons sjukdom, danssjuka samt vid operationer och ögonundersökningar. Vid operationer vill man ha den lugnande effekten, samt förebygga muskelkramper och att hjärtat slår för långsamt. Vid ögonundersökningar ger man patienten ögondroppar för att vidga pupillen, så läkaren lättare ser in i ögat.

Häxor i bemärkelsen svartmagiker har funnits i de flesta kulturer i alla tider. De har varit fruktade, men framförallt föraktade och hatade. Sådana häxor använde ibland växter för svart magi eller mer rationella giftmord. De flesta kulturer har även haft shamaner, botare eller goda magiker, som var högt respekterade och centrala personer i samhället. Ibland var dessa personer samtidigt kunniga i örtmedicin.

Häxor har i alla tider förföljts. Redan i Gamla Testamentet står det ”En trollkvinna skall du icke låta leva.” Motgångar, sjukdomar och olyckor förklarades ofta med svart magi. Under medeltiden brändes häxor på bål och detta fortsatte efter reformationen. I slutet på 1600-talet kulminerade häxprocesserna i Sverige. Egentligen skulle en häxa ägna sig åt förgörning, att skada andra med svart magi. Toleransen var dock låg och tom botare, som använde formler med kristet innehåll, dömdes för häxeri. Enligt den tidens teologer måste de driva ut Belsebul med Belsebul (bota sjukdomar med djävulens hjälp), något redan Jesus blev beskylld för.

Nu började många bildade människor tvivla på berättelserna om blåkullafärder. I mitten på 1700-talet hölls den sista häxprocessen i Sverige, men samtliga frikändes. Den brittiska lagen mot häxeri avskaffades först på 1950-talet! Under det andra världskriget dömdes ett kvinnligt medium för häxeri. Anledningen var troligen att hon avslöjat hemliga uppgifter om ett sänkt fartyg, när hon kontaktade en avliden pojke som omkommit vid sänkningen.

Redan under forntiden ansågs häxor kunna flyga mha salva. Apulejus skriver om en häxa som smörjer in sig med salva och flyger iväg. Ovidius och Petronius skriver också om luftfärder.

Under vikingatiden trodde man på flygande häxor, åtminstone så finns det en vers om flygande trollpackor i Den Poetiska Eddan. I början av medeltiden tog kyrkan avstånd från dessa föreställningar. Man ansåg att vissa kvinnor inbillade sig att de nattetid flög till sammankomster med de hedniska gudinnorna Diana och Herodias, samt andra kvinnor som var ute och flög i samma ärende. Likheten med blåkullafärderna är slående!

I början av 1400-talet svängde kyrkan helt och började bekämpa den påstådda häxkonspirationen. Munken Bartholomeus skrev 1525 om kvinnor som hittades medvetslösa på golvet. När de kvicknade till erkände de att de ”varit borta ett tag”. Snabbt uppstod dogmen att kvinnor smorde in sig med häxsalva och flög till Blåkulla, medan deras kroppar låg kvar orörliga. Detta stämmer bra med traditionella shamanresor. Kroppen ligger orörlig, medan själen är ute på fantastiska äventyr. När shamanen vaknat upp kan han eller hon berätta vad som hände på andra sidan. För att hamna i så djup trans har shamaner använt tex trumma, sång och mentala tekniker. I en del kulturer har själsresorna skett efter intagande av psykoaktiva droger. Häxornas flygsalva kan ha varit en sådan drog. Självklart ansåg kyrkan att salvan kom från djävulen själv. Antingen hade häxorna fått salvan direkt från honom, eller så hade han gett dem receptet.

Häxorna kunde sina saker och det finns inga berättelser om att folk avled i samband med användandet av häxsalva. Olika växter i rätt proportioner gav tillsammans den rätta upplevelsen. Var för sig kunde växterna vara lugnande, hallucinogena, sövande eller muskelavslappnande. Att kombinera ett stort antal ingredienser är typiskt för äldre tiders medicin.

Redan 1589 beskrev läkaren Giambattista della Porta ett antal salvor, som alla innehöll ”de sömngivande drogerna” opium, bolmört, odört mfl. Ett recept från 1615 innehåller bla de biologiskt aktiva växterna odört, sprängört, femfingerört, stormhatt, opiumvallmo, belladonna, bolmört, nattskatta, alruna, spikklubba, dårrepe och poppel.

Francis Bacon skrev 1626 att häxsalvan troligen bestod av ”sömngivande droger som bolmört, odört, alruna, nattskatta, tobak, opium, saffran, poppelblad etc.” Att häxorna hade hjälpandar eller husdjur i form av paddor är intressant. Paddor innehåller hjärtglykosiden bufotalin, som kunde användas i häxsalvor.

Det finns dock inga bevarade recept där man kunnat identifiera samtliga ingående beståndsdelar eller vilka doser som ska användas. Ett modernt försök att göra en häxsalva slutade med att forskaren Karl Kiesewetter förgiftades och dog. Man kan därför säga att häxorna tog flygsalvans hemligheter med sig i graven. Vi ska titta lite närmare på några av de mest kända häxväxterna och deras effekter.

till blåkulla

ALRUNA

Alruna innehåller skopolamin och hyoscyamin. Under lång tid var alrunan den viktigaste hallucinogenen och trolldomsörten i Europa. Häxorna på kontinenten använde alruna i häxsalvor och som afrodisiaka. Växten användes även som bedövningsmedel vid operationer, samt som kramplösande medel.

I den nordiska traditionen är alrunan framförallt ett kraftföremål, som skänker ägaren rikedom och framgång i kärlek. Den kan även användas för svart magi.

Vid överdosering blir först slemhinnor och hud torra, man blir törstig och får svårt att svälja. Vid högre doser blir man röd i ansiktet, hjärtat slår snabbare, andningen blir snabbare, blodtrycket höjs, pupillerna vidgas och reagerar inte för ljus. Man ser dimmigt, får feber och svårt att tömma blåsan. Dessutom blir man rastlös och orolig, får hallucinationer och yrsel. Symtomen kan vara i flera dagar.

BELLADONNA

Belladonna betyder vacker kvinna, vilket syftar på att atropinet i växten vidgar pupillen. Dessutom innehåller växten mycket hyoscyamin och en del skopolamin. Belladonna har använts som bedövningsmedel, motgift samt lugnande och kramplösande medel. Växten ger hallucinationer, vilket förklarar dess gamla namn galnebär. I Tyskland och Frankrike var den vanlig i häxsalvor.

Vid överdosering blir först slemhinnor och hud torra, man blir hes, törstig och får svårt att svälja. Högre doser ger kraftig rodnad, hjärtat slår snabbare, andningen blir snabbare, blodtrycket höjs, pupillerna vidgas och reagerar inte för ljus. Man ser dimmigt och dubbelt. Dessutom blir man rastlös, orolig och får hallucinationer. Symtomen kan vara i flera dagar.

BOLMÖRT

Bolmört innehåller skopolamin, atropin, hyoscin och hyoscyamin. Växten är en urgammal läkeört och har använts i Babylonien, Egypten, Grekland och Rom. Till vårt land infördes den av munkar. Den kan verka lugnande, bedövande och smärtlindrande. I kramplösande preparat används den mot astma, nervösa sjukdomar, muskelkramper, darrningar och andra sjukdomar.

Pga sin hallucinogena effekt var bolmört vanlig i häxsalvor. Troligen fick oraklet i Delfi sina visioner påverkad av bolmört.

Vid överdosering blir först slemhinnor och hud torra, man blir törstig och får svårt att svälja. Högre doser ger rodnad i ansiktet, hjärtat slår snabbare, andningen blir snabbare, blodtrycket höjs och pupillerna vidgas. Man ser dimmigt, får feber och svårt att tömma blåsan. Dessutom blir man yr, orolig och får hallucinationer. Symtomen kan vara i flera dagar.

ODÖRT

Odört är en giftig växt, som kan förväxlas med ätliga flockblomstriga växter. Odörten är känd som giftet i den giftbägare Sokrates 399 f Kr avrättades med. Växten har använts som lugnande och smärtstillande medel samt mot tumörer, ledsmärtor och hudinfektioner. Odörten användes tidigt som bedövningsmedel vid operationer. Den har även använts för att förgifta eller bedöva fåglar vid jakt. I Indien har den använts invärtes som afrodisiaka och lugnande medel. Det ingående ämnet coniin kan ge en känsla av att flyga. Mycket riktigt så var den vanlig i häxsalva, även i vårt land.

Vid överdosering ökar salivmängden, man mår illa och kräks. Slemhinnorna i mun och svalg blir irriterade, man får en brännande känsla i munnen och tungan känns förlamad. Pupillerna vidgas, man ser och hör sämre och blir stel i benen. Vid dödliga doser uppträder dessa symtom inom några minuter, tillsammans med svåra diarréer. Förlamningen börjar i fötterna och stiger sakta uppåt. Kroppstemperaturen sjunker, man blir hes och får svårt att svälja. Huden missfärgas. Den förgiftade är vid medvetande tills döden inträder som följd av andningsförlamning.

SPIKKLUBBA
Spikklubba eller datura har en lång historia som medicinalväxt. Den innehåller atropin, skopolamin och hyoscyamin. Spikklubba är kramplösande, vidgar luftvägarna och minskar körtelsekretion. Den används fortfarande mot astma, bronkit och Parkinsons sjukdom.

Växten är hallucinogen och känd för att kunna göra användaren sinnesförvirrad eller galen. I Indien har den bla använts som afrodisiaka, kramplösande, smärtlindrande, febersänkande och lugnande medel. Bladen har rökts för att lindra astma och hosta. Växten har även använts som en billig ersättning för opium. Den användes som knock-outdroppar av kriminella, som drogade sina offer. Den indiska stryparsekten använde spikklubba både för att bedöva sina offer och för att bedöva sin egen rädsla och tvekan inför strypandet. Det senare användningsområdet påminner alltså om vår tids användning av Rohypnol bland våldsbrottslingar!

Menaderna, de kvinnliga medlemmarna i dionysuskulten, framkallade troligen sin extas med spikklubba. Även häxornas flygsalva innehöll spikklubba.

Spikklubba användes av ”horkarlar, lömska kvinnoförförare, perversa kurtisaner och unga vällustingar” för att göra det kvinnliga offret villigt eller åtminstone oförmöget att göra motstånd. Drogen var ju både afrodisiaka och bedövningsmedel!

Författaren Theofrastos (370 f Kr – 285 f Kr) skriver att 4 gram spikklubba fungerar som afrodisiaka, 8 gram ger hallucinationer och tillfällig sinnesförvirring, 12 gram ger galenskap och 16 gram leder till döden.

Vid överdosering blir först slemhinnor och hud torra, man blir törstig och får svårt att svälja. Vid högre doser blir man röd i ansiktet, hjärtat slår snabbare, andningen blir snabbare, blodtrycket höjs, pupillerna vidgas och reagerar inte för ljus, man ser dimmigt eller dubbelt, blir rastlös, uppjagad och får hallucinationer. Till slut upphör cirkulationen att fungera och man dör.

När jag var liten läste jag om att häxorna använde spikklubba för att kunna flyga. Jag tyckte detta lät spännande, men dessbättre hittade jag och mina kompisar inte den giftiga växten. När jag i vuxen ålder berättade denna historia sade en man: -Vi hittade spikklubba. Sedan berättade han att växten gett dem obehagliga hallucinationer, bla hade han stått och pratat med en enbuske. Då öppnade en tjej sin handväska och drog fram ett praktexemplar av spikklubba. -Var det en sådan här? Jag hittade den när jag var ute i skogen idag och tyckte den såg häftig ut. Om hon hade tänkt smaka på växten med det märkliga utseendet, så fick hon åtminstone veta att detta var olämpligt. Carl G Jung hade nog sett den här historien som ett utmärkt exempel på en synkronicitet, ett märkligt sammanträffande!

.

djungel shaman

SHAMANERNAS HELIGA VÄXTER

I modern tid har framförallt latinamerikanska shamaner använt psykoaktiva växter. Dessa växter används vid traditionella religiösa ceremonier, där man ägnar sig åt att bota sjukdomar, spåra upp stöldgods, söka svar på frågor och andra traditionella uppgifter för shamaner. Denna tradition har i vissa fall troligen existerat i tusentals år. Västerlänningar började intressera sig för de heliga växterna, som snart kunde identifieras och undersökas.

PEYOTE

Peyotekaktusen är den mest kända hallucinogena växten. Den viktigaste aktiva beståndsdelen är meskalin. Redan de spanska erövrarna beskrev bruket av denna växt. Idag har en del nordamerikanska indianer laglig rätt att använda peyote i religiösa ceremonier.

SAN PEDRO

De spanska erövrarna dokumenterade bruket av San Pedro-kaktus bland urbefolkningen i Peru. Ett avkok av växten innehåller meskalin. San Pedro används fortfarande av shamaner i Peru och Bolivia.

1953 läste den kände författaren Aldous Huxley en artikel av två brittiska psykiatriker, Humphrey Osmond och John Smythies. Den handlade om att ämnet meskalin kunde öppna upp det omedvetna och producera oförklarliga fenomen i sinnet. Huxley kontaktade Osmond och erbjöd honom att använda ett känt genis (dvs Huxleys) hjärna som försöksobjekt. Den fjärde maj 1953 gav Osmond ett glas meskalinlösning till Huxley.

Förväntningarna kan delvis styra hur man upplever effekten av en hallucinogen. Huxley hade varit intresserad av alternativ andlighet i tjugo år och meskalinet gav honom just den religiösa extas han drömt om att få uppleva. Han hade funnit det han sökte och sammanfattade: ”Meskalin är den mest extraordinära och betydelsefulla upplevelse som en människa kan ha.”

1954 skrev Huxley boken ”The doors of perception”, som popgruppen The Doors senare inspirerades av när de valde sitt namn. Enligt boken hade drogen underbara egenskaper utan att vara farlig eller vanebildande. En ung Johan Cullberg fick på egen begäran lite meskalin av sin farmakologiprofessor, vilket han och en annan student tog i rent studiesyfte. Experimentet ägde rum i professorns fritidshus. Efter ett tag fick Cullberg märkliga synhallucinationer och sedan outhärdlig ångest. För att minska ångesten kände han sig tvungen att förolämpa professorn och beskylla honom för att försöka förföra de kvinnliga studenterna.

Efter åtta timmar gick ruset över och Cullberg bestämde sig för att aldrig mer prova meskalin. Några månader senare läste han Huxleys bok ”Heaven and Hell” från 1956. Huxley hade fortsatt sina experiment med meskalin och ändrat uppfattning. Nu menade han att drogen inte var någon enkel genväg till lycka, utan att den lika gärna kunde ge svår ångest.

När antropologen Carlos Castaneda skrev om sina mystiska erfarenheter av peyote kom en andra våg av intresse för meskalin. I början på 1970-talet var ”organiskt meskalin” en populär drog bland amerikanska ungdomar.

PSILOCYBINSVAMPAR

1915, vid en föreläsning för Botaniska Sällskapet i Boston, förklarade William Safford att de heliga svamparna inte existerade, de hade förväxlats med peyote.

1938 besökte botanikern Richard Evans Schultes Mexiko och fick prover av en helig svamp med sig hem.

R Gordon Wasson var född 1898 och arbetade som vice VD för J.P. Morgan & Co i New York. Han och hans ryskfödda fru Valentina var intresserade av de hemliga svampceremonierna bland mazatekindianerna i Mexico. 1955, under sin andra resa till Mexico, fick de genom lokala kontakter möjlighet att vara med i svampceremonier, ledda av den respekterade kvinnliga shamanen Maria Sabina. Wasson tog själv svampar och beskev fantastiska hallucinationer.

BLOMMAN FÖR DAGEN

1651 beskrev en spansk läkare aztekernas religiösa bruk av denna växt. Två arter av blomman-för-dagen innehåller LSD-liknande ämnen. De hela fröna passerar genom kroppen utan att ge någon effekt. Därför bereds en dryck genom att fröna mals till mjöl. Mjölet blandas med vatten och drycken filtreras innan den dricks. Denna dryck ger först illamående, sedan starka hallucinationer i form av ljud, syner och känslor. Idag används den av zapotekindianernas shamaner.

BANISTERIOPSIS

Denna sydamerikanska lian kallas bla ayahuasca, själslianen. Antropologen och neoshamanen Michael Harner gjorde växten känd när han berättade den spännande historien om hur han efter många strapatser i Sydamerika fick prova den. I sin bok ”Shamanens väg” beskriver han denna upplevelse som en initiering i shamanism. Harner blev sedan känd för att hålla kurser i olika shamanska tekniker, framförallt trumning. Han använder inte droger, men episoden med ayahuasca ger läsaren en känsla av att författaren vet vad han talar om.

Den hallucinogena effekten kommer av ämnena harmalin och harmin. Ett avkok av lianens bark ger ofta kraftigt illamående och uppkastningar, vilket anses ha en renande effekt. För att förstärka den hallucinogena effekten tillsätter man ibland ett blad av växten chacruna. Att ta för många blad chacruna anses leda till galenskap.

Om västerlänningar betalar för att prova drogen sägs det att man ibland tillsätter meskalin eller LSD, för att ge dem valuta för pengarna. Att bara få kräkas våldsamt kanske inte gör konsumistiska, kicksökande västerlänningar nöjda. Till en del avlägsna byar i Latinamerika kommer en ström av turister, för att i Wassons, Castanedas och Harners fotspår prova de heliga växterna. Lokalt kan denna drogturism vara viktig för vissa orter. Banisteriopsis är fortfarande en viktig växt för shamaner i Sydamerika.

En shaman använder inte droger för nöjes skull. Syftet är alltid att bota sjukdomar, kontakta andliga rådgivare eller resa till andevärlden. När västerlänningar tar samma droger på fester kan effekten bli mer negativ än positiv. Detsamma gäller i viss mån även alkohol, som också används av en del shamaner, till exempel i Latinamerika och Sibirien.

Till bloggen

Ett svar to “Örter”

  1. Maja said

    Älskar din blogg, Den hjälpte mig enormt till ett skol arbete, Tusen tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: